signe

Sitter i mitt rum, har precis tänt massa ljus. Det är kallt och jag fryser som ett jon. Jag saknar er, jag vill ha er här hemma. Det räcker nu, kan ni inte komma tillbaka? Jag vill inte vara ensam mer. Saknar er så sjukt mycket. Poff sa det, jag hann knappt reagera. På mindre än vecka gick jag från att vara yngst, fråan att ha både storebror och storasyster hos mej till att bli ensam. Ensambarn. Jag lider inte, jag tycker inte att det är jobbigt. Inte fören jag sätter mej ner och tänker efter. Jag hatar att tänka efter, känna efter hur det känns. Om jag kunde så skulle jag stänga av, men det är försent, jag har redan börjat tänka. Skulle vilja ringa dej nu, men det går inte. Skulle egentligen vilja ringa er båda två, men det går inte. Ni båda har alltid varit min andra hälft, runt er kan jag alltid vara mej själv. Ni dömer mej inte. När jag är med er så mår jag bra, bättre än någonsin. Du, du är på andra sidan jordklotet. Idag är det tre veckor sen du åkte, känns snarare som tre år. Jag kommer kanappt ihåg hur din röst låter. Den personen som jag brukade prata flera timmar med varie dag är bara borta. Men vad är tre veckor när det är tio kvar tills du kommer hem? Du, du lämnade mej för tre och en halv vecka sedan. Jag har aldrig sett det så glad som du har varit det senaste året och det finns det bara en person att tacka för. Du har varit som en annan person, en person jag älskar och ser upp till. Jag pratar med dej då och då och när jag gör det så suger livet. Då vill jag bara åka till dej, krama min storebror och känna att du finns där. Du säger att du tror på mej och att du tror att jag klarar det men det gör jag inte. Om några veckor så åker jag till dej och då kommer det kännas bra igen. Jag hann inte ens säga hejdå, hejdå till den bror jag levt med varie dag i 18 år. Poff så var du bara borta, i ett annat land, bakom en annan gräns. Veckan innan ni åkte var jag nästan inte hemma, jag ville inte. Jag ville vänja mej vid hur det skulle bli. Något jag ångrar, jag borde tagit vara på tiden. På dagarna känns allt bra, så länge jag inte är hemma. Så länge jag inte känner efter. När jag är ensam hemma, med bara mamam och pappa, det är då jag tänker och det är då allt suger. Jag älskar mitt liv så sjukt mycket men jag hatar det här, det gör ont i mitt hjärta. Jag vill inte prata om det, jag vill bara lätta lite på trycket och jag väljer att göra det här, i bloggen, i skrift. Inget mer med det här. Nu är allt bra, jag mår bra. Detta var allt som behövdes för att jag skulle sluta tänka.

   

inte ens ord kan beskriva, "jag älskar er" räcker inte <3